kvinna kollar ut mot en jokk och snötäckt fjäll en sommardag i shorts

Fjällberättelser

Mötet med fjällets krafter och ett viktigt beslut.

Vandringen mot Måndalen

Men i arktiska fjällen är naturen lika vacker som den är nyckfull – och jag visste att min dag helt hängde på hur jag hade förberett mig kvällen innan.

Morgonluften i Björkliden var så klar att den nästan smakade källvatten när jag klev ut på trappan. Jag drog ner fjälluften djupt i lungorna och blickade ut över Torneträsk som låg som en spegel under de tidiga solstrålarna. Idag var dagen. Jag skulle upp på kalfjället, upp i passet mellan Nuolja och Gohpasčorru med sikte på Måndalen för första gången. Men i arktiska fjällen är naturen lika vacker som den är nyckfull – och jag visste att min dag helt hängde på hur jag hade förberett mig kvällen innan.

Denna berättelse är skriven av Petra ur hennes synvinkel, hon hade sällskap med sig ute på fjället på denna tur – ge dig aldrig ut i vildmarken ensam!

kvinna kollar på utsikten uppe på kalfjället i en dal

Packningen & föreberedelserna

Packningen: Min livlina i ryggsäcken

Inne i stugan hade mitt äventyr börjat långt innan skosnörena knöts. Att packa för de arktiska fjällen är en konst i att förbereda sig för fyra årstider under en och samma dag.

När jag öppnade min ryggsäck såg jag till att skalkläderna låg överst – min sköld mot de plötsliga fjällvindarna och de piskande skurarna som kan rulla in över topparna på bara några minuter. Trots att solen sken just då, visste jag att kalfjället och naturen här uppe inte tar någon hänsyn. Längre ner i säcken hade jag packat mössa och ett par rejäla vantar; uppe på höjderna mot Måndalen kan det arktiska draget vara iskallt.

Sedan kom det absolut viktigaste för mina fötter: extra strumpor i en vattentät påse. Ett par torra ullstrumpor kan förvandla en tung dag till ren njutning om man råkar trampa snett i en myr.

Jag packade också ner en tom vattenflaska – fjällbäckarna här är ju fyllda med ett av världens renaste vatten, så jag fyllde på längs vägen. För energin hade jag laddat med rejäla portioner torrmat och energirik snacks, och längst ner låg termosen med kokkaffet. Den där varma klunken kaffe på en blåsig platå är inte bara energi – det är ren själsfrid.

Slutligen, i sidofacket, vilade min viktigaste trygghet. Mobilen är bra, men i skuggan av bergen dör batteriet snabbt i kylan och täckningen försvinner. Därför hade jag med mig en fysisk fjällkarta och en armbandskompass. De sviker aldrig.
strömmande smältvatten på vägen upp mot kalfjället mellan nuolja och gohpascorru renvaktarhyddan och bron som inte längre går att korsa jokken med mellan nuolja och gohpascorru gohpasjohka forsar med smältvatten mellan Gohpascorru och Nuolja

Mötet med deltat – dags att tänka om

Min tur började fantastiskt med solsken och varmt väder. Jag vandrade uppåt i den dramatiska dalgången mellan Nuolja och Gohpasčorru och stannade till för att beskåda vattenfallen längs med stigningen. Men ju högre upp jag kom, desto tydligare blev ljudet. Ett dovt, mullrande dån som växte för varje steg. Det var extremt mycket smältvatten i omlopp, och de sena snöfälten uppe på topparna matade dalen med enorma mängder vatten.

Snart såg jag den lilla renvaktarhyddan längre fram, men precis innan jag nådde den tvärstannade jag. Den bron som är utmärkt på kartan och som brukade ta vandrare säkert över jokken var borta – helt bortsliten av naturens enorma krafter. Det fanns inget annat val än att försöka korsa jokken på egen hand.

Framför mig öppnade sig nu ett gigantiskt, brett delta där Gohpasjohka hade svämmat över alla sina breddar. Vattnet hade förgrenat sig i minst sju eller åtta strömmar, bankar och dånande forsar. Det var magiskt vackert, men också djupt respektinjagande. Jag insåg snabbt och direkt att jag inte kunde gå rakt över. I stället började jag vandra längs med deltat för att leta efter en säker plats.
början av deltat mellan Nuolja och Gohpascorru ett tält i en dal i fjärran en solig dag mellan nuolja och gohpascorru

Ett viktigt beslut

Jag gick i säkert 2–3 kilometer längs det flätade, vilda vattensystemet, hela tiden med blicken fäst på strömmarna, innan jag slutligen rundade ett stort klippkrön där terrängen smalnade av. Stigen tycktes fortsätta på andra sidan, men det som nyss verkade lovande var en skummande, vild jokk. Det iskalla vattnet kastade sig runt de vassa stenarna längs med ytan och strömmen var rykande hård.

Jag stannade till. Hjärtat slog lite snabbare. Jag såg att det gick att ta sig halvvägs ut på några glatta stenar, men det sista steget krävde ett hopp över en djup ränna där vattnet forsar som mest.

Då mindes jag fjällets viktigaste regel: Det finns ingen skam i att vända om. Naturen bestämmer alltid.

Ett felsteg här hade inneburit eventuellt att dras med i det iskalla smältvattnet. Jag hade redan gått kilometervis längs deltat och Gohpasjohka, och kroppen började bli trött. Jag tog ett djupt andetag och backade två steg. Sådant är livet på fjället, och det är bara att acceptera!

I stället för att riskera något slog jag upp mitt tält precis där vid deltat. Och jösses, vilket beslut det var. Att sitta på en torr klippa, skruva av locket på termosen och dricka min varma dryck medan jag blickade ut över det otroligt vackra, vilda vattenlandskapet var helt magiskt. Genom att respektera fjällets krafter och lita på mina förberedelser, blev beslutet att inte korsa jokken inte ett misslyckande – utan början på en av de vackraste tältkvällar jag någonsin haft.