Norrskenet och betydelsen inom folktro.

Följ med till långhuset vid fjorden…
Mjödet har flödat i långhuset, och utanför har elden i kokgropen falnat och frosten bitit sig fast i träsköldarna som lutar mot ytterväggen. Du kliver ut i den krispiga mörka luften för att dra ett djupt andetag. När du tittar upp mot stjärnorna spärras dina ögon upp.

Himlen brinner. Det är inte sommarens milda ljus, utan ett fladdrande, pulserande sken i skarpt grönt och silver som skär genom mörkret likt nyslipat stål. Du tar ett fastare grepp om din yxa i bältet. Du ser hur ljuset skiftar, höjer sig och sänker sig i en rasande, rytmisk fart.

Det är valkyriorna. Du kan nästan höra hästarnas hovar mot den osynliga bron Bifrost. Det du ser är glansen från deras sköldar och spjut när de rider i full galopp över rymden. En våg av vördnad och stridslystnad sköljer genom kroppen. Gudarna är nära. Den kosmiska armén rör sig över ditt huvud, och du vet att om din tid kommer på slagfältet i morgon, är det i det där lysande skenet du kommer att rida hem till Valhall.

Bakgrund till Vikingarnas folktro om norrsken:
I den vikingatida nordiska folktron sågs norrskenet som ett eko från de högsta gudarnas sfär. Den mest levande berättelsen talar om valkyriorna – Odens stridsmödrar – vars rustningar blänkte och lyste upp natthimlen när de red ut för att hämta de modigaste fallna krigarna till stridssalen i Valhall. Vikingarna bodde sällan lika långt norrut som här uppe i Björkliden, och norrskenet nämns sällan i direkta skriftliga källor som nämner norrskenet, vilket kan bero på att norrskensbältet låg längre norrut än där de flesta vikingar bodde under eddadiktningens tid.

Följ med till de tysta tallskogarna…
Doften av granbarr och fuktig mossa hänger tung i luften. Du sitter vid randen av en spegelblank skogssjö, omgiven av uråldriga träd vars toppar sträcker sig mot kosmos. Allt är tyst, sånär som på en uggla som hoar i fjärran.

Så börjar sjöns yta att skimra. Du tittar upp och ser hur slöjor av mjukt, skimrande ljus rör sig majestätiskt över himlen. Det är som om någon draperat himlen i de finaste, lysande tyger som långsamt böljar i en osynlig vind.

Du känner ett djupt, orubbligt lugn sprida sig genom kroppen. Det är Nanahbozho som har tänt sin stora eld i norr. Du ser framför dig hur gnistorna och röken från hans gigantiska lägereld stiger upp och färgar natten. Elden lyser för att påminna dig, ditt folk och alla skogens djur om att ni aldrig är övergivna. De böljande gröna gardinerna är andarna efter de gamla som har börjat sin dans runt elden. Du sluter ögonen för en kort sekund, andas in den friska skogsluften och känner dig helt trygg under skaparens vakande blick.

Bakgrund till Cree-folkets folktro om norrsken:
Cree-folket i de djupa nordamerikanska skogarna i Kanada hade en djupt hoppfull tro. För dem var norrskenet Wawatay – andarnas dans. De trodde också att ljuset kom från den store skaparen och kulturhjälten Nanahbozho, som flyttat längst upp i norr och tände enorma lägereldar för att hämta hem sina barns själar och visa att han vakade över dem.