Norrsken i Björkliden.

Långt innan vetenskapen kunde förklara de kosmiska krafterna bakom ljuset, vävde människor runt om i den arktiska världen fascinerande berättelser för att förstå himlens flammande skådespel.

I den samiska kulturen och hos många andra arktiska folk bar norrskenet på ett djupare och mer allvarsamt budskap. Man trodde ofta att ljuset var de dödas själar som visade sig, och därför krävdes största möjliga respekt. Att vissla, skratta eller ropa åt norrskenet ansågs vara förenat med livsfara; man riskerade att dra till sig andarnas uppmärksamhet och i värsta fall bli bortförd av det flammande ljuset. Även i den nordiska mytologin lämnade fenomenet avtryck, där man föreställde sig att de fladdrande skenen var reflexerna från valkyriornas blankslitna rustningar när de red ut över natthimlen för att hämta hem fallna krigare till Valhall.

Längre söderut i Europa, där norrskenet bara siktades vid extrema solstormar, var tolkningarna ofta mörkare. När himlen färgades sällsynt djupröd betraktades det som ett olycksbådande förebud om krig, pest eller stora bränder. Oavsett om man såg det som ett hoppfullt tecken, en hälsning från förfäderna eller ett varnande varsel, har norrskenet alltid påmint människan om vår litenhet inför universums ofattbara krafter. Även idag, när vi känner till de elektriska urladdningarna i atmosfären, är det svårt att inte känna en fläkt av den gamla magin när skenet börjar sin dans över Björklidens mörka fjällsidor.